Rosen heter Greta

Hej kära vänner och bloggvänner!

Som ni kanske har märkt har jag haft ett lååångt blogguppehåll. Det har dock sin förklaring i att min lilla ros, Greta, anlände till den här världen nästan åtta veckor tidigare än beräknat. Vi har därför haft en riktigt omtumlande höst, där vi har fått känna större glädje och lycka än någonsin förr, men också stor oro och förtvivlan.

En dag i slutet av september tyckte jag att barnet var mindre aktivt än vanligt och jag kände mycket få fosterrörelser.Vi åkte därför in till förlossningen, till vad vi nog trodde bara skulle bli en rutinkontroll, där man skulle konstatera att allt var som det skulle. Efter flera CTG- kurvor och två ultraljud kunde man dock konstatera att det lilla barnet inte mådde helt bra. Det bestämdes att hon måste komma ut, denna vackra höstkväll, i vecka 32+5...

Jag fick göra ett akut kejsarsnitt. När man plockade man ut vår lilla flicka var hon blek och rejält medtagen. Hon andades, men mycket dåligt. Jag fick inte heller se henne då, utan hon bars snabbt ut till barnläkare som gav henne nytt blod och hjälp att andas. Det fruktansvärda som hade hänt inne i min mage var att hennes blod hade läckt ut i mitt blod. Någonting som enligt läkarna är högst ovanligt! Det visade sig även att lymfvätska hade läkt ut i hennes ena lungsäck, därav svårigheterna att andas. Det här om än, ännu mer ovanligt. Och allt det här hade drabbat just vårt lilla barn!

Den här natten var den bästa och värsta i mitt liv på samma gång. Jag hade blivit mamma, men vår lilla flicka låg på intensiven i respirator! Och själv var jag tvungen att vänta tills min bedövning hade släppt innan jag kunde få se och röra vid henne.

Det följde nu fem veckor där vi alla tre bodde på neonatalavdelningen. I början var det en orolig tid då vi vakade hos henne dag som natt och hon låg liten och hjälplös med slangar överallt. Men ganska snabbt började hon bli starkare och vi fick vi bo på ett gemensamt rum hela familjen.

Sedan den dagen har hon tagit jättekliv varje dag och hela tiden utvecklats i rätt riktning. En höst hann komma och gå medan vi låg på sjukhus, men nu är vi hemma hela familjen och lyckokänslan jag känner är obeskrivelig. Lilla G är nu en rund och go liten tjej som nu har hunnit bli två månader gammal och börjar bli nyfiken på att upptäcka världen.


Underbara lilla unge, tack för att du kom till oss!